Igår visade jag på hur modig jag är. Alltså, egentligen är jag i den så kallade spökåldern. Fick mysa i mattes knä och såg samtidigt ut genom fönstret i går på eftermiddagen. Oh, det fladdrade lite grenar utanför och det var lite läskigt och jag sjåpade mig och skällde på dem.
På kvällen när det blivit mörkt, så stod det en konstig bil med en person utanför vår vanliga bil vid carporten. Något var fel med den enligt mig, så jag blåste upp mig och matte hade mig kopplad hela vägen fram, ca 150m i mörkret. Jag jobbade mig fram med starka tydliga steg och för varje steg viftade jag på svansen en gång och gav ett tydligt magskall. Vid bilen såg jag sedan husse när jag väl var där. Sen lekte vi och de sa att jag var duktig.
Så, vad kan man säga det finns spöken att vara sjåpig för och spöken som är mer "fula gubbar". Vissa är man bara låtsasrädd för och tränar på som grenar och annat konstigt. Andra är man bestämt noga med att tala om att jag faktiskt ska ha koll på och vill rondera in. Matte brukar säga "Vad ska det bli av den där när han blir stor?" Jag tror iallfall att jag inte kommer ha några problem med skyddsarbetet. Det ligger ju i generna liksom.
Mommos duktiga pojke!!
SvaraRaderaDu är en liten super hund.
Kram kram och hälsa Tacco matte & husse