Nu har jag börjat träna på allvar... lite iallfall :-) och min brorsa är en hjälte

Nu har vi utställningstränat i ett ridhus för första gången. Det var kul, om än lite annorlunda. Jag träffade mamma Oya och mina kennelsyskon Dedee och Emma. Vi sprang runt i något som de kallade ring och det var kul. Mindre roligt var att stå still och Dedees matte försökte ställa upp mig som man ska på utställning. Alla tassar utom en gick bra, den sista, då hade jag redan tröttnat och flyttade om alla. Matte och husse fick läxa att lära mig stå still. Jo, de har kämpat och bäst går det när jag först gått lång promenad, sen tränat lite lydnad. Då är jag tillräckligt trött och då står jag still. Annars så tycker jag det mest blir en kul lek och vill busa. Min gammelmatte körde något hon kallade stolpe med mig. Matte busade med en kampleksak och gammelmatte höll mot i kopplet. Jag har en naturlig talang för att kampa sa hon och de andra höll med. Det är det roligaste jag vet att göra.

Appropå det där med att träna lydnad. Matte kör med något som kallas fritt följ. Sedan tidigare så har jag lärt mig att fot, ja då ska jag hoppa runt och sätta mig på hennes vänstra sida och titta på henne. Går finemang och jag kan också skall och tyst från samma position. Nu vill matte att jag ska haka på och gå sidan av henne när hon säger fot. Alltså, lyset har inte riktigt tänts på den fronten än. Man kan säga att det bara är en 5W lampa som glimrar men det är på G att fastna. Mest vill jag bara sjunga eftersom jag är lite frustrerad över att inte fatta vad hon vill. Men, vi har inte jobbat så mycket med krav tidigare.

Härom kvällen så räddade min "brorsa" Tacco mig. Jag sprang på snövallen som vanligt. På min sida av vägen så var det en brant med skog. På den andra sidan av vägen var det åker och brorsan gick i godan ro och softade med sina fläckar vid vägkanten och jag med mina. Plötsligt kom brorsan som skjuten ur en kanon och vallade ner mig från branten och lugnade inte ner sig förrän jag stod på vägen hos matte och husse. Sen skällde han som en galning och var jätte arg mot skogen. Matte som hade stark ficklampa såg två ögon som glimmade till där uppe på höjden bara 30 m från oss. Sen försvann de och brorsan gick coolt vidare. Faran var över enligt honom. Lite skakiga gick resten av flocken vidare i kvällsmörkret och när vi kom hem fick brorsan och jag varsit grisöra. Mest var det nog brorsan som skulle haft ett för sin insats. Jag såg nog att han fick mera gott i skålen vid kvällsmaten. Men det var ok. Vad var det då för djur? Brorsan brukar skita helt i älgar och rådjur och andra mindre djur. Troligast var nog att vi träffade på en flock vildsvin, men det bor en lokatt också i vår skog och tidigare har brorsan vägrat att gå på en väg när lokatten varit där innan. Matte trodde han var sjuk eller något då, men sen såg de spåren och förstod. Han är nog rätt smart min brorsa, tur han kan lära mig om livet!